"Jag vet inte vad jag ska ge dig i födelsedagspresent", sa maken lördagen innan min födelsedag. "Vi kan väl gå på stan tillsammans så får du välja något och jag betalar?"
En helt okej plan i mina öron, frågan var bara vad sjutton jag skulle välja.
Dottern och jag gav oss av till hennes Zumba. Inga föräldrar i salen. Där satt jag tillsammans med min mobiltelefon, ett ypperligt tidsfördriv. Några rundor Wordfeud, Tingelingpussel och så en sväng på Facebook. Gilla några inlägg, skriva några kommentarer och in på en av stans köp-och säljsidor. "Säljes: kökssoffa i fint, använt skick. Kan tas med till staden idag". Jag som längtat efter en kökssoffa så länge, men inte vetat hur vi ska få hem någon skriver genast "köper!". Skickar i samma veva ett sms till maken "Du har förmodligen köpt en kökssoffa till mig i födelsedagspresent, 500:- inkl frakten hit". Ett skratt till svar.
Några timmar senare stod den där i vårt kök. En kökssoffa, i furu och med trist färg på sofflocket. Min kökssoffa. Som jag älskar den, som dottern älskar den. Vi sitter helst i den båda två när det ska ätas. Maken tar en stol.
Min mamma har aldrig förstått tjusningen med kökssoffor, säger hon. Inte jag heller, varför ville jag ha en kökssoffa? Vi hade ju ingen i barndomshemmet, saknade aldrig någon då.
Här om dagen låg jag på kökssoffan och läste. Det låter flott att säga att jag låg, som om jag låg raklång med en kudde under huvudet. Så var inte fallet, så stor är inte soffan. Jag låg med benen lite halvt dinglande utanför karmen, men rumpan och ryggen låg i alla fall plant! Som kudde hade jag hade jag dotterns stora nalle "Lillnalle" (den har hon ärvt från mig, det är jag som döpt den...ingen skugga ska falla på henne). Då slog det mig: Den röda soffan! Så klart! Den röda kökssoffan som farmor och farfar hade. Den var större, knallröd och väldigt hård att både sitta och ligga på. Farfar älskade den. Där sov han middag. Farmor använde den när hon bakade, ofta kom vi dit och hittade farfar i hopkrupen på en stol omgiven av plåtar med kakor. Hela soffan full.
Min soffa kommer aldrig bli knallröd. Men varje gång jag tittar på den tänker jag på den som stod i köket hos farmor och farfar. Genast spinner tankarna vidare och jag tänker på kor, på kotagel, på plattorna som ledde till uthusen, på äpplena - transparante blanche - som växte i trädgården, på farmor och farfar och på att vara barn.
Tänk vad en kökssoffa kan vara bra att ha!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar