Men jag vill ju faktiskt inte.

Det ser så härligt ut. Människor som med lätta steg förflyttar sig längst med stadens å. Gamla, unga, kvinnor och män. Med musik, utan musik. I knalliga skor, tighta kläder eller så där lite spontant i joggingbrallor och slitna adidas.

Så där härlig vore ju inte helt fel att se ut. Jag försökte på egen hand, jag laddade ned en app som plingar efter en viss tid, jag köpte en app som skulle få mig att känna mig jagad av zombies.

Mellan "pling"-appen och zombiesarna lyckades jag med ryggskott, influensa och andra delar av livet.

Snörde på mig skorna, tog på mig ett par tights och ett luftigt linne - för att ligga någonstans mellan de piffiga och de spontanare. Gick och sprang, sprang och gick. Efter ungefär 25 minuter slog det mig..Jag vill ju faktiskt inte springa! Det är inte roligt. Jag är dessutom mycket säker på att jag inte kommer tycka att det är roligt om jag försöker mer. Vägra är vad jag tänker göra.

I höst tänker jag hålla mig till Zumba, som är fantastiskt roligt, och att cykla, som också är fantastiskt roligt nu när jag har en cykel som både har fungerande växlar och rullar.

Det gäller bara att hålla tummarna för att influensa, ryggskott och annat elände håller sig borta. Men mer än ett klippkort på Zumban vågar jag mig inte på...de senaste gångerna har ett säsongskort lett till just de där sakerna jag inte vill vara med dom igen. Och ja, jag är övertygad om att det beror på att jag köpt säsongskort...att jag lyfte och vred 25kg dotter upp i cykelsitsen eller att jag jobbar i vården och inte vaccinerade mig har nog inte alls med det hela att göra.

Det kom en matkasse..

För några veckor beslöt vi oss för att prova Linas Matkasse - tänk vad smidigt, recpet och ingredienser för fem middagar levererat till dörren.

Igår kom första leveransen. 18:40. Vi har en 4½-åring som blir hungrig tidigare, vilket gjorde att vi fick ta något som fanns i frysen. Känns inte helt kul att leveransen till vårt område är 17-22 på måndagen, hela vitsen med kassen för oss var att ha fem vardagsrätter att laga.

Idag lagade jag första rätten för veckan "Mozzarellakyling med tomatsås och taligatelle". Den gick rätt snabbt att göra i ordning, ännu snabbare om jag fått hjälp ;) Det blev mycket mat - jag och dottern fick varsin portion till lunch och det blev två matlådor. Rätten var helt okej, men den kommer nog inte lagas igen.
Vi fick vit fibertagliatelle med leveransen och min magkatarr gick igång så fort jag ätit upp.

Ikväll blir det "Piroger med yoghurtklick och kompissallad". Det ska bli spännande att se hur det smakar!

Ny dagbok

För några veckor sedan köpte jag en ny dagbok. Den är i mörkbrunt läder med guldfärgad, snirklig rubrik på framsidan där det står "Journal". "Journal" är skrivet som ett ambigram och hela dagboken är precis vad jag letat efter.

Trots att dagboken är perfekt har jag inte börjat skriva i den. Här om dagen plockade jag bort plasten som satt runt omkring. Jag kände på sidorna, andades in lukten och funderade. Tillfället måste vara rätt, jag måste inleda med rätt text. Helst måste pennan vara den rätta också!

Mitt huvud är en komplicerad sak..

Beslutet kom

Så kom det gröna brevet från Försäkringskassan. Jag han tänka att det var konstigt att avslaget inte kom i vanliga kuvert. Med lätt darrande händer öppnade jag det första.."Utbetalning", var allt jag behövde läsa, sen förstod jag. Det blev inget avslag den här gången. Pengarna hade till och med satts in på kontot några dagar innan jag fick brevet.

Vad mycket lättare livet kändes plötsligt.

Några dagar senare slutade min sjukskrivning. Jag arbetar 75% och det fungerar bra. Kortare dagar och det är oftast riktigt skönt att kunna släppa allt och gå hem vid ett på dagen. Inget extra ansvar i dagsläget, men i höst måste jag. Men i minskad skala och jag tror att det kommer gå bra. Det har anställts en extra sjuksköterska och livet ser ljusare ut.

Det är några andra saker som ska falla på plats men jag försöker ta en sak i taget. Försöker intala mig att det får ta tid....vilket är vansinnigt svårt när man är en av världens otåligaste varelser. Det är jag och dottern. Vi vill att saker ska ske nu, eller helst nyss.

Jobbet kan betala min KBT-coach, trots att det är privat och inte via företagshälsan. Det känns bra. Jag behöver arbeta på en del saker och med bästa coachen går det säkert fort.

Om att orka vara sjukskriven

Det finns så oändligt många måste fast man är sjukskriven. De flesta måsten lägger man nog på sig själv. Måste städa, måste fixa med disken, måste vika tvätt, måste få ut något annat av min dag än att sitta vid datorn och titta på "Bones".

Sen finns det de där måstena man verkligen måste; äta, gå på toaletten, sova. De som faktiskt lätt blir undanknuffade för alla andra måsten.

Man överlever om köket är skitigt, om tvätten hänger på ställningen i fem dagar och om högen med skärppost försöker tävla med Eiffeltornet i antal meter över marken. Och visst, man överlever ett ganska bra tag utan mat, sömn och toalettbesök - men det blir jäkligt jobbigt efter ett tag.

(Det går mycket bra att översätta alla "man" här ovanför till "jag"..).

Det finns andra saker man ska orka när man är sjukskriven. Läkarbesök, försäkringskassan och folk i största allmänhet.

Läkarbesök kan bli ett helt projekt, det blir lätt mycket intryck och känslan av att kanske behöva försvara att man inte mår bra och behöver mer tid till att må bättre.
Försäkringskassan..åh denna fantastiska myndighet. Förra gången jag var sjukskriven för ångest och depression fick jag avslag, inga pengar inte, jag mådde för bra sa människan (kärringen!) till mig.
Nu förväntar jag mig avslag. Lika bra att ställa in sig på det värsta, då blir fallet inte lika hårt.
Det syns inte på mig att jag är sjuk. Känner man mig inte är det lätt att tro att jag mår som vem som helst, fantastiskt bra på att hålla ihop mig och sen däcka när jag kommer hem är jag.

På torsdag går min sjukskrivning ut, uppföljning med läkare veckan efter. Riktigt hur vårdcentralen tänkte där vet jag inte, men det är en sån där sak som jag inte orkar bråka om. Istället väljer jag att börja jobba 75% och se hur det går. Just nu känns det bra. Vi får väl se hur det känns en vecka in...jag hoppas det känns bra, för jag orkar inte med allt som sjukskrivningar drar med sig!


Dags att sova, imorgon arbetar jag ett hårt pass 7-11.

Den där om depressionen

Jag hade hört om det, det där att man inte kom ur sängen, att matlusten försvann och att man kunde få fysiska symptom. Just "säng-"delen hade jag väldigt svårt att förstå, hur kan man inte komma ur sängen det är ju bara att kliva upp.

En dag var det jag. Och inte sjutton var det bara att kliva upp. Jag låg på en madrass i ett av föräldrarnas rum och kämpade i (vad som kändes som) en halv evighet för att ta mig upp och gå på toaletten.

För att inte tala om dessa "lyckopiller". Den som myntade ordet kan inte ha provat själv.  Insättningssymptom - illamående, yrsel, svettningan, ångest, oro, mardrömmar och muskelryckningar. Med en sort blev jag så yr att jag knappt kunde gå. Inte sjutton blev jag lycklig av pillren, men jag kom upp till noll. Då orkade jag ta tag i det som behövde tas tag i.

Blev bättre, mådde bättre. Med och motgångar som alla har, men med en depression i grunden blir motgångarna lätt värre. Det blir jobbigare, lite djupare dalar.

Nu har jag trillat omkull, som psykologen jag träffade häromdagen sa. Ett fantastiskt ord tycker jag! Jag håller på att resa mig upp. Sedan slutet av februari har jag varit helt sjukskriven, i veckan som kommer börjar jag jobba 50% av min 87,5%. Jag känner oron i mitt högra smalben och i höger underarm. Det pirrar och är lite lätt domnat, eller min hjärna tror det i alla fall. Jag vet att så inte är fallet, men det är vansinnigt irriterande.

Den här gången spenderade jag några dagar med att vara ledsen, sen mest bara arg för att jag hamnat i skiten igen. Just nu tar jag det med ro, ilskan har runnit av mig så gott som helt. Det blir ljusare både utomhus och inombords.

Historien om kökssoffan

"Jag vet inte vad jag ska ge dig i födelsedagspresent", sa maken lördagen innan min födelsedag. "Vi kan väl gå på stan tillsammans så får du välja något och jag betalar?"
En helt okej plan i mina öron, frågan var bara vad sjutton jag skulle välja.

Dottern och jag gav oss av till hennes Zumba. Inga föräldrar i salen. Där satt jag tillsammans med min mobiltelefon, ett ypperligt tidsfördriv. Några rundor Wordfeud, Tingelingpussel och så en sväng på Facebook. Gilla några inlägg, skriva några kommentarer och in på en av stans köp-och säljsidor. "Säljes: kökssoffa i fint, använt skick. Kan tas med till staden idag". Jag som längtat efter en kökssoffa så länge, men inte vetat hur vi ska få hem någon skriver genast "köper!". Skickar i samma veva ett sms till maken "Du har förmodligen köpt en kökssoffa till mig i födelsedagspresent, 500:- inkl frakten hit". Ett skratt till svar.

Några timmar senare stod den där i vårt kök. En kökssoffa, i furu och med trist färg på sofflocket. Min kökssoffa. Som jag älskar den, som dottern älskar den. Vi sitter helst i den båda två när det ska ätas. Maken tar en stol.

Min mamma har aldrig förstått tjusningen med kökssoffor, säger hon. Inte jag heller, varför ville jag ha en kökssoffa? Vi hade ju ingen i barndomshemmet, saknade aldrig någon då.

Här om dagen låg jag på kökssoffan och läste. Det låter flott att säga att jag låg, som om jag låg raklång med en kudde under huvudet. Så var inte fallet, så stor är inte soffan. Jag låg med benen lite halvt dinglande utanför karmen, men rumpan och ryggen låg i alla fall plant! Som kudde hade jag hade jag dotterns stora nalle "Lillnalle" (den har hon ärvt från mig, det är jag som döpt den...ingen skugga ska falla på henne). Då slog det mig: Den röda soffan! Så klart! Den röda kökssoffan som farmor och farfar hade. Den var större, knallröd och väldigt hård att både sitta och ligga på. Farfar älskade den. Där sov han middag. Farmor använde den när hon bakade, ofta kom vi dit och hittade farfar i hopkrupen på en stol omgiven av plåtar med kakor. Hela soffan full.

Min soffa kommer aldrig bli knallröd. Men varje gång jag tittar på den tänker jag på den som stod i köket hos farmor och farfar. Genast spinner tankarna vidare och jag tänker på kor, på kotagel, på plattorna som ledde till uthusen, på äpplena - transparante blanche - som växte i trädgården, på farmor och farfar och på att vara barn.

Tänk vad en kökssoffa kan vara bra att ha!