Jag hade hört om det, det där att man inte kom ur sängen, att matlusten försvann och att man kunde få fysiska symptom. Just "säng-"delen hade jag väldigt svårt att förstå, hur kan man inte komma ur sängen det är ju bara att kliva upp.
En dag var det jag. Och inte sjutton var det bara att kliva upp. Jag låg på en madrass i ett av föräldrarnas rum och kämpade i (vad som kändes som) en halv evighet för att ta mig upp och gå på toaletten.
För att inte tala om dessa "lyckopiller". Den som myntade ordet kan inte ha provat själv. Insättningssymptom - illamående, yrsel, svettningan, ångest, oro, mardrömmar och muskelryckningar. Med en sort blev jag så yr att jag knappt kunde gå. Inte sjutton blev jag lycklig av pillren, men jag kom upp till noll. Då orkade jag ta tag i det som behövde tas tag i.
Blev bättre, mådde bättre. Med och motgångar som alla har, men med en depression i grunden blir motgångarna lätt värre. Det blir jobbigare, lite djupare dalar.
Nu har jag trillat omkull, som psykologen jag träffade häromdagen sa. Ett fantastiskt ord tycker jag! Jag håller på att resa mig upp. Sedan slutet av februari har jag varit helt sjukskriven, i veckan som kommer börjar jag jobba 50% av min 87,5%. Jag känner oron i mitt högra smalben och i höger underarm. Det pirrar och är lite lätt domnat, eller min hjärna tror det i alla fall. Jag vet att så inte är fallet, men det är vansinnigt irriterande.
Den här gången spenderade jag några dagar med att vara ledsen, sen mest bara arg för att jag hamnat i skiten igen. Just nu tar jag det med ro, ilskan har runnit av mig så gott som helt. Det blir ljusare både utomhus och inombords.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar